Hon var inte där för någon annan

Förra Samhain satt jag ensam i templet med känslan av en lägereld omkring mig. Det brann bara ljus i mitten, men värmen var den som uppstår när det är fler i rummet än man ser. Till höger om mig satt Sekhmet.

Jag ska vara ärlig: jag var rädd för henne. Hon var avvaktande, och det var jag tacksam för. Hon hade dykt upp hos oss en tid innan, men det var mest Vajja hon hade tagit kontakt med. Så jag sa till mig själv att hon nog var där för Vajjas skull, fast Vajja inte ens satt i templet just då. Det var enklare så. En lejoninna med solskiva på huvudet, gudinnan vars namn betyder den mäktiga, kunde väl knappast ha något ärende till mig.

Det var fel.

Det är så lätt att lägga det man fruktar hos någon annan. Hos en partner, en lärare, en gudinna som säkert har ärenden till alla utom en själv. Då slipper man fråga sig varför man ryggar.

Handen som tar utan att fråga

Det hon visade mig var inte vackert. Blodfält. Krig. Brinnande ängar, dödskallar och karga berg där ingenting växte. En total nollställning. Och sedan, långsamt: himmel, ljus, grönska. Liv igen.

Efteråt skrev jag ner henne som den kärleksfulla handen som tar utan att fråga, men ger det som saknas. Jag har fortfarande inget bättre sätt att beskriva henne.

I dag förstår jag varför jag var rädd. Någonstans under ytan visste jag redan vad hon skulle göra. Hon skulle lysa upp skuggan och sedan skära bort det som inte längre hörde till mig. Utan nåd. Och det skulle bli tufft att gå igenom.

Rädsla är inte alltid ett tecken på att något är fel. Ibland betyder den bara att man vet precis vad som väntar.

Raseriet som inte kunde stanna

I en av de äldsta egyptiska berättelserna hör solguden Ra att människorna smider planer mot honom. Han skickar ut sin dotter för att straffa dem. Ju fler hon dödar, desto mer blir hon Sekhmet, det vilda raseriet, och spåret av förödelse växer.

Det jag inte kan släppa är att hon inte kan sluta. Inte av sig själv. Det är de andra gudarna som till slut påpekar för Ra att om han vill lära människorna något, måste förstörelsen stoppas innan det inte finns någon kvar som kan lära sig.

En läxa behöver någon som överlever den.

Ra låter färga stora mängder öl rött, så att det liknar blod, och ställer det i hennes väg vid Dendera. Sekhmet dricker. Hon somnar. Och när hon vaknar är hon Hathor, kärlekens, musikens och glädjens gudinna.

Hon besegras aldrig. Hon förvandlas.

I Egypten firades det med en fest där man drack tills man somnade och sedan väcktes av trummor. Det är lätt att le åt. Men jag tror att berättelsen frågar något allvarligare än så.

Döva eller förvandla

Det röda ölet går att läsa på två sätt. Det kan vara det som får raseriet att lägga sig och bli något annat. Men det kan också vara det många av oss gör med det som brinner i oss: vi häller upp något som dövar. Arbete, skärmar, prestation, rus. Jag är en av dem. Jag har tagit till alla knep jag har kunnat för att bedöva det jag känner. Det som dövar lägger elden i dvala tills nästa gång. Det som förvandlar låter den brinna klart.

Samma natt som jag mötte Sekhmet blev det kroppsligt. Jag fick se hur jag flydde från det jag kände, och det gjorde ont i bröstet, fysiskt ont, som en hand som tryckte mot hjärtat. När jag till slut såg vad jag höll på med släppte trycket. Jag drog ut det som satt kvar i bröstet, svart och segt, och Sekhmet öppnade en portal av eld. Det brann upp. Ångesten kring det har inte kommit tillbaka sedan dess.

Det finns något i myten som säger att det är samma kraft hela vägen. Gudinnan som förde med sig pesten var också den som kunde bota den. Egyptiska läkare var ofta hennes präster, och att behandla sjukdom sågs delvis som ett sätt att blidka henne. Farao Amenhotep III lät hugga hundratals statyer av henne, kanske som ett svar på epidemier som drog fram under hans tid. Den som kan bränna är den som kan läka. Man får inte det ena utan det andra.

I ceremoni

Sekhmet har varit med oss mycket sedan vi började lära känna henne, en tid före förra Samhain. I ceremoni är det oftast hon som skäller mest på mig. För att jag inte tände ljuset på rätt sätt, till exempel.

Skämt åsido: hon ser rakt igenom en. Slarvar man med öppningen av en ceremoni är hon där direkt och lyser på det. Hon kräver respekt, och hon märker på en gång när den saknas.

Det hon har börjat lära mig är vad det innebär att vara väktare: att hålla rummet, att veta när man ska tala och när man ska lyssna. Det låter enkelt. Det är det inte. Tystnad kan vara lyssnande, och tystnad kan vara flykt. Ord kan vara sanning, och ord kan vara ett sätt att fylla ett rum så att inget annat får plats.

Skuggarbete i templet är inte att jaga mörker för mörkrets skull. Det är att sitta kvar när något obekvämt dyker upp, i stället för att göra det trevligt igen. Sekhmet gör det sällan trevligt.

På stenen

I april satt jag på stenen vid tomtgränsen mot skogen. Himlen var grå och solen hängde som en lampa i tjock dimma. Jag bad om att få minnas, om att få se förbi det filter jag så ofta känner över allting.

Ra och Sekhmet steg in genom solljuset, genom mina ögonlock. En stråle träffade bröstet och gick uppåt, genom solar plexus och upp i halsen. Jag hostade och rosslade tills halsen öppnade sig och jag kunde andas djupt.

Och så sa hon det, enkelt, nästan som en tillrättavisning:

För att se sanningen måste du tala sanningen.

Jag tänker ofta på de orden. Rädslan vid elden var en rädsla för att se. Jag ville hellre att hon var där för någon annan än att låta henne lysa på det jag inte ville titta på. Och vägen ut var aldrig att se mer, utan att säga mer. Högt. Även det som skaver.

Kanske är det därför den här texten blev den första.

Hon var aldrig där för någon annan.