Handen i vargens gap

En lördag i början av september gick Vajja och jag ut med en trimmer. Vi satte oss på en sten långt ute i skogen, och där rakade hon av mitt skägg. Inte för att det var fult. Jag hade burit det i så många år att det hade slutat vara hår. Det var en mask.

Det kändes magiskt, och befriande på ett sätt jag inte riktigt hade ord för. Hemma avslutade jag med en säkerhetshyvel framför spegeln och såg ett ansikte jag kände igen, fast jag inte hade sett det på länge.

Det är lätt att berätta det här som en historia om förändring. Om en man som var på ett sätt och blev på ett annat. Men det är inte så det har känts. Det har känts som en avklädning.

Vargen jag födde upp

I den nordiska mytologin är Fenrir son till Loke. Asarna tar hem honom som valp och föder upp honom hos sig. Men bara en av dem vågar gå fram och ge honom mat: Tyr. Vargen växer för varje dag, spådomarna säger att han ska bli gudarnas undergång, och ju större han blir, desto räddare blir de.

Jag har tänkt mycket på det. Att vargen inte blev farlig av sig själv. Han växte i ett rum där alla var rädda för honom, och den enda som matade honom var den som senare skulle betala priset.

Under många år matade jag min egen varg. Jag var arg, ofta. Jag drack för att slippa känna och blev ännu argare av det. I relationer tryckte jag ner andra för att själv känna mig större. Jag kallade det styrka. Jag kallade det att stå på mig. I dag har jag ett annat ord för det, och det är inte smickrande: toxiskt.

Det jag inte förstod då var vad ilskan skyddade. Under den låg rädsla. Under rädslan låg en känsla av att inte duga. Ilskan var bara det som syntes utåt, ett staket runt något litet och skört som inte fick bli sett.

Maskerna

När jag har gått bakåt genom mitt liv har jag hittat fler masker än jag trodde fanns. De byter form men gör samma jobb.

Pajasen, som tar plats och skojar så att ingen ska komma nära nog att se igenom. Den snälla, som alltid ställer upp och aldrig säger nej. Den orubbliga starka, som klarar allt och aldrig behöver någon. Senare, och lite överraskande, ängeln. Den andliga, som har förstått allting och står en bit ovanför.

Under alla ligger samma röst:

Du måste prestera för att ha värde.

Den rösten byter kläder hela tiden. Ibland är den klädd i ilska, ibland i omtanke och ibland i andlighet. Det har varit det svåraste att se. Att även det som ser ut som växt kan vara samma gamla skydd i nya kläder. Reaktivitet klädd i stillhet. Prestation klädd i andlighet. Kontroll klädd i närvaro.

Gudarna försöker binda Fenrir under förevändning att de bara vill pröva hans styrka. Två gånger slår han sönder kedjorna av järn, Läding och Drome. Då låter Oden dvärgarna smida ett tredje band, Gleipner, av sex saker som sedan dess inte finns i världen: ljudet av kattens steg, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. Bandet är mjukt och slätt som ett silkesband, och just därför misstror vargen det. Men hellre än att någon ska ifrågasätta hans mod går han med på att bli bunden, på ett villkor. Någon ska lägga sin hand i hans gap som pant på att det sker i god tro.

Gudarna tittar på varandra. Ingen vill ge sin hand. Utom Tyr, som sträcker fram sin högra.

När vargen förstår att han inte kommer loss biter han av handen vid handleden. Tyr, krigets och modets gud, blir den enhänte.

Jag läste länge den myten som en berättelse om mod i strid. I dag läser jag den annorlunda. Det var aldrig styrka som band vargen. Kedjorna av järn höll inte. Det som höll var något mjukt, nästan osynligt, gjort av sådant man inte kan ta på. Och det krävde att någon gav upp något, inte att någon slog hårdare.

För mig var handen kontrollen. Den hand som höll fast, som styrde, som alltid behövde veta och alltid ha rätt. Den fick jag lägga i gapet. Och jag fick inte tillbaka den.

Jag saknar den inte.

Kraken i djupet

Under vintern, i det jag kallar Tyr-perioden i min runvandring, gjorde jag en shamansk resa. Oden mötte mig i Valhall och sa bara:

Din resa börjar nu.

Jag hoppade över kanten, ner i havet, och längst ner väntade Kraken.

Vi mätte våra krafter. Jag kämpade för att ta mig upp mot ljuset, och Kraken frågade mig en enda sak:

Kan du följa din instinkt?

Det var där det vände. Jag behövde inte kämpa mig in i ljuset. Jag kunde följa strömmen. Och när jag slutade slåss flöt jag upp bakom Kraken, genom solstrålar som bröts i vattenytan.

Samma vecka satt jag i bilen och blev arg. Det tog ett tag innan jag såg att ilskan inte handlade om dem jag var arg på. Det var andras rädsla som tände den, och deras rädsla speglade min egen. Tyrs skugga är just den: aggression som skydd, och en blind rättfärdighet som tror att den försvarar något gott.

Avklädningen

Det hade redan börjat innan jag förstod vad det var. När ilskan inte längre behövde hålla vakt kom något annat fram. Någon som hade väntat länge.

Hon heter Majja.

Hon tycker om ringar och halsband, örhängen och mascara. Hon har lärt sig sminka sig och gör egna oljor av det som växer hemma. Hon älskar människor oavsett kön. Hon är queer, och hon är inte ett nytt jag. Hon är det som fanns under maskerna hela tiden.

Första gången jag gick på jobbets julfest som mig själv, i klänning, mascara och sot runt ögonen, var jag livrädd. Rädslan fick finnas. Den fick bara inte bestämma. Jag tror att det var där läkningen faktiskt skedde.

Jag skrev ner en mening den vintern som jag har burit med mig sedan dess:

Jag är inte på väg bort. Jag är på väg hem.

Det maskulina försvann inte. Vissa dagar är jag diva, sminkad och glittrig. Andra dagar är jag skäggstubb och trygg gubbe som planterar i trädgården. Jag har slutat se dem som motsatser. Den maskulinitet jag bär i dag är inte Tyrs skugga. Den har fötts ur det feminina, inte i kamp mot det. Den bygger staketet runt det som behöver skydd, i stället för att vara staketet.

Det jag gör varje dag

Det vore fint att säga att resan är klar. Det är den inte, och jag tror inte att den ska bli det.

Prestationsrösten finns kvar. Jag märker den i kroppen långt innan jag hör den, som en spänning, ett krav, en känsla av att behöva leverera något för att få vara kvar i rummet. Skillnaden nu är att jag oftare ser den medan det händer, och inte veckor efteråt.

Den största förflyttningen har varit att sluta försöka förstå mig själv och i stället börja känna mig själv. Jag har alltid varit bra på att förstå. Jag kunde analysera varje mönster, namnge varje mask, och ändå stå kvar i samma reaktion. Att känna är något annat. Det är att stå kvar i det som händer, utan att genast lösa det.

Det jag övar på nu är en mening som är lätt att säga och svår att leva: en känsla behöver inte lösas för att få finnas.

Tyr fick aldrig tillbaka sin hand. Men han slutade aldrig vara en gud. Han blev bara en annan sorts gud, en som visste vad ett löfte kostar.

Jag tror att det är den jag håller på att bli. Eller den jag alltid har varit, under allt det andra.